Watch out

Jag gillar att gubben slår den stora duvan som att den vore en riktig duva som förstör för dom andra.

Buzz Aldrin - Astronaut

Buzz Aldrin med sin fru under invigningen av en glasgång som går över kanten på Grand Canyon. Med NASA-jacka. Det är så vackert att jag inte vet vad jag ska säga riktigt. Han slutar aldrig att vara Astronaut. Han flög till månen. På riktigt. Han är en Astronaut som flög till månen. Vi måste tänka mer och oftare på det här. Lyssna bara hur det låter. Han är en Astronaut som tillsammans med en handfull andra Astronauter varit längre bort i oändligheten än någon annan. Ingenting på jorden kan ändra på det. Det är väldigt sällan jag kan koppla fullständigt att det förflutna verkligen har funnits till, men just nu gör jag det. Se hur båda ser ut att leva kvar i en ren 60-tals förort till Houston.

Jag kan inte skriva sammanhängande om det här. Det väcker alldeles för mycket känslor inom mig.


Buzz - 1969

1987, anyone?

Det känns mest som att greppa efter något i en feberdröm. Inte som att försöka fånga luft med händerna, men som att försöka fånga motsatsen till den. Något lite tjockare som gör en illamående vid varje rörelse eftersom det är så förgäves att det slår ner en innan man ens gett upp.

Men jag vill inte vara i de här tiderna. Jag saknar världen innan EU. Jag är ledsen nästan varje morgon jag vaknar upp för att jag måste gå ut i en värld jag inte tycker om. Jag menar inte att jag inte tycker om att vara i världen, jag älskar mina vänner och människor föds lika oskrivna som i alla tider.

Men jag är ingen rationell människa. Jag står inte ut med att tänka efter för mycket på de logiska orsakerna till saker och ting. Jag skjuter hellre från höften varje gång och lär mig intuition hellre än fysisk perfektion mellan öga och avtryckarfinger. Därför tänker jag bara säga att det nuförtiden känns som att möjligheterna flyttat till en bonusbana och det som är lämnat kvar åt resten är passager dit.

Nuclear love

Idag skolkade jag från skolan och såg en dokumentär om krig. Jag är så lyckligt lagd att ha växt upp i neutrala Sveriges famn att jag älskar atombomber som jag älskar tecknad film. En svamp i skogen, en svamp som varningssignal. Samma sak för mig. Here's to atombombs. Jag har färglagt bilden själv.

Ett enklare liv

Min resa går på halvfart för tillfället. Jag blickar inte över Atlanten i samma utsträckning som när jag började skriva här för ett par veckor sen. Jag tänker mer på jordkullen jag såg från Heidi's fönster igår och grustaget lite längre bort i Stratford. Jag är bara intellektuell på tilltal. Om ingen utmanar mig stirrar jag mest tills jag hittar något att fixera på i mitt huvud. Sällan ord, bara bilder och hurvida jag vore nöjd om jag befann mig där. Min självbild är i tredje person till pulserandet av musik, men aldrig ljudet av den. Jag antar att jag är en autist som går att väcka till liv om jag orkar bry mig.

London-Oban

Sommaren 2004 väntade jag på min sista lön från caféet jag jobbade på i London och var utan lägenhet. Så jag tog bussen till Skottland.

Jag lyssnar på Greetings From Asbury Park och letar efter genvägar till Atlantic City och kommer egentligen dit med en bild som den här så länge jag inte reser mig från stolen. Tack för att jag ska sitta bakom ett gigantiskt ljudbord med mer rattar än jag kan se samtidigt men måste lära mig att ha koll på innan jag på allvar kan börja tänka på att lämna London.

Junior och Klara flyttar till Klippiga Bergen om två månader med deras tre barn och Robin svär på att följa efter så fort Junior stadgat sig som mäklare med sin naturbegåvning att sprida ljus på en uppfattning av sanningen som absolut bara finns i den skräckslagna reaktionen av värjandet för den. Kalle är redan i Hollywood och har miljonkontrakt hängades runt sig som någon som överlever på att plocka fjädrar från guldägg inte kommer tveka att blåsa bort åt honom. Men han ser fram emot att bli blåst i Hollywood säger han.
Vi är alla på väg mot det förlovade landet. Fuck romantiken över mångfacetterade Europa. Jag tänker slåss till döden för dollars.

Det var länge sen Jan Stenmarck inte var en parodi på sig själv.
Men det här är helt otroligt. Hoppas han bara hade en livskris.

Innan guldrushen

Jag satt på bästa platsen i minibussen enligt Petter och vi åkte konstiga omvägar via Kings Cross hem från deras spelning med heta Bat for Lashes. Hon såg ut som en hippie-Xena warrior princess och dunkade med en sorts stav till musiken och jag såg henne bakifrån från sidan av scenen och var osäker på om jag kunde tillåta mig att gilla det. Så många jag tycker om trashar hippies och jag vacklade var mitt eget tyckande börjar och allmänna sanningar slutar. Men så gjorde hon en cover på I'm on Fire och efteråt berättade Petter att hon låg i en dubbelsäng i hennes gigantiska loge med loft som entré.

Det regnade istället för att blåsa förnedrande vindar som tidigare på kvällen när jag hjälpte Petter att bära in hans utrustning genom dörren. Sophie hade bakat bananmuffins och både hon jag och Kerry var glada över att se varandra igen. Jag fick en muffin och sprang tillbaka till minibussen och det var mest muffin på utsidan och smaklös luft på insidan. Men en promenad genom London Fields och Milky Way Crunchy Rolls och Crunchie och 20 röda Marlboro och jag hade smaken tillbaka.

Imorgon ska jag upp tidigt igen och hoppas att jag slipper någons ansikte rakt upp i mitt i trängseln på Silverlinktåget till skolan för att göra grammatik i alldeles för högt tempo och tänka på annat så ofta jag kan innan jag äntligen får gå därifrån och åka minicab till sjukhuset med Pat.