Svt forever

Tack vare Heidi's entusiasm somnar jag varje kväll till dokumentärer eller program från SVT på svt.se. Jag har slutat bry mig att jag inte orkar gå tillbaka till affären som sålde TV'n till mig med en multifjärrkontroll som inte går att ställa in kanalerna med och be dem att fixa en riktig.

Förra gången jag var lämnad ensam med SVT som enda alternativ var när jag hälsade på min farmor 2 mil söder om Korpilombolo för ungefär 8 år sen. Kvällarna är med minsta möjliga uttryck isolerade ingenstans i Norrbotten, och TV'n på övervåningen blev mitt enda tecken på att liv fortfarande fanns. Kobra med programkollegor och dokumentärer matade mig med historier från platser och sätt att se på livet jag aldrig tänkt på, och jag fick reda på det i ett vakum. Nu har min sinnessjuka kusin med sin lika sinnessjuka falsettpojkvän stulit min sena farmors gård från resten av släkten och låtit huset förfalla medans de föder upp hundratals råttor i det. Men det är en annan historia.

Det jag vill komma till är att det här samtalet mellan Stina Dabrowski, Ernst-Hugo Järegård och Thomas Di Leva från 1990 är så fint och smart och klokt och öppenhjärtigt att jag saknar Sverige så sjukt mycket. Ernst-Hugo Järegård kan som få andra tala svenska och med de svårare orden reducera ordet typ till typ.

Se här:
Del 1
Del 2